En intensiv, men väldigt rolig helg hade vi i huvudstaden den 7-8 november med Fotografiska och Fotomässan i Älvsjö (inkl. matmässa). Vi var fem glada tjejer som tidigt!!! på lördagsmorgonen möttes på Kallax flygplats för färd mot Stockholm.
Alla hade kollat väderutsikterna – jo, visst skulle det regna. Nu hade Stockholm haft en av de torraste höstarna på många år, men när vi ska dit då kommer regnet. Typiskt!
När vi installerat vårt bagage på af Chapmans reception traskade vi i ordets rätta bemärkelse hela vägen från Skeppsholmen till Stadsgården i ömsom regn ömsom uppehåll med en stark motvind. MEN vi hade ett glatt humör vilket är synonymt med det här gänget.
I rättan tid kom vi till Fotografiska, placerade våra persedlar i förvaringsboxar, korta toabesök och fotografering så klart innan vi besökte utställningarna. Undertecknad hade lunch med efterlängtad dotter. Massor av folk strömmade till och vi var glada över vår tidiga ankomst.
Kvällens middag avnjöts på det relativt nya Skeppsholmen Hotel. Kulinariskt så det förslog och kronorna rullade!
Natt i hytt på af Chapman, inga dåliga grejer! Över- och underslafar intogs, mycket surr och plötsligt bara tyst. Sömnen övermannade oss nästan samtidigt.
Frukost tillsammans med många språk i luften, engelska (amerikansk), tyska och holländska tyckte jag mig höra – och svenska så klart! Mätta i magen bar det av till T-centralen för förvaring av bagage innan pendeln tog oss till Älvsjö. Människor med samma mål på tåget – Fotomässan och Matmässan. Många njutningar att se fram emot även om de var av diametralt olika slag. Vid lunchtid byttes linser, hus, stativ, foton och föreläsningar mot linser, vin, sprit, ostar och lunch. Vi blev mätta på båda!
När mörkret lagt sig begav vi oss till T-centralen igen, hämtade ut vårt bagage och tog en stortaxi till Arlanda. Bättre fördriva tiden där än i stan när vädret ändå var så dåligt. Tröttheten började krypa in på oss allihop. Vi satt som hösäckar på några soffor och funderade på mat. Mat blev det i form av smörgåsar i olika tappningar.
Väl hemma i Luleå igen, efter en intensiv helg där vi frotterats mot varandra rejält, så tog det bara tvärslut. Alla skingrades för vinden och vi hann knappt säga – ”Hejdå och tack för en härlig veckända.”
Konstig känsla – och vi kan inte (kanske aldrig) säga: ”Vi hade i alla fall bra väder”.
Däremot kan vi alltid säga: ”Vi hade i alla fall jättekul!”