av en oroväckande social avsaknad. Räcker det med åtta månader eller har vi egentligen levt med detta en längre tid? I vår fotogrupp har vi hållit distans under den period som folkhälsomyndigheten rekommenderat. Vi har inte träffats i rum och vi har haft avståndet. Vad har det gjort med vår gemenskap? Mycket skulle jag vilja säga. Alla tappar vi vår inspiration till bilden på olika sätt, det finns något som är viktigare för oss personligen, avståndet och våra nära. Hur ska framtiden se ut, kommer vi att leva med detta under resten av våra liv? Vi är nog alla rädda på olika sätt och vill förhålla oss till det som känns bra. Vad är bra för oss? I vår grupp lever vi olika och har skilda alternativ, vad är viktigt för mig och min familj. Personligen har jag många gånger tänkt att mitt liv slutar idag eller imorgon beroende på hur jag agerar i alla dessa tider. Jag bestämde mig för att min familj är viktigare än mig själv men då Covid-19 kom inpå mig på en arbetsplats ville min nära inte känna att hen var upprinnelsen till att vi skulle drabbas. Där tog allt slut, hela bubblan omslöt mig igen. Jag är inte värst drabbad i vår grupp, det finns de som har det betydligt jobbigare på grund av olika situationer. Men visst, jag tycker otroligt synd om mig själv och har varit flera gånger beredd att ge upp.
Vem kommer någonsin att tycka att år 2020 är det bästa året i sitt liv?
I vår fotoklubb har vi kunnat mötas på olika sätt men det har inte fungerat för alla och det känns inte bra, vi saknar att träffas öga mot öga och känna närheten, den kan du aldrig få digitalt.
Vi träffades digitalt och bestämde oss för några nya teman och jag hoppas att någon av oss får inspirationen att lägga upp – Flatlay – Porträtt – samt självklart det som alla behöver – En god jul . Nu hoppas jag verkligen att mina vänner får sin inspiration på något sätt.
Mina porträtt är inte de sämsta för tillfället men måste absolut hitta en annan kreativitet . Saknar livet …
Kommentera gärna det du ser eller läser